INDEX

OLOF MARSJA

"Att bära med sig denna djurkropp"

 

29 Maj – 17 Juni

"På ett papper finns en blyertslinje. Till vänster om det liggande strecket står det kultur, till höger natur. Olof Marsja pekar på linjen och resonerar om var på skalan hans skulpturer rör sig.

 

Man kan med vilja och förmåga föra de råa tingen in i kulturen. Husbehovsslöjden i äldre tider är ett exempel på det. Där utvecklade hantverkaren kunskap och handlag ur tankens och tingets simultana framkallning. Arbetet var ett växelspel, mellan handen, tanken och blicken.

 

Det som gör att de samiska hantverkstraditionerna kvarstår som några av de få verkligt levande kan sägas vara föreningen av konservativ och nedärvd kunskap, av detta slag, men även experimentlusta och ett absolut gehör för funktionens krav på brukstingen. Och inte minst den existentiella dimension som ständigt finns där. Trots en sådan rikedom kan även detta hantverksfält kännas trångt.

 

Upprepar man ordet äkta nog många gånger får man en fadd bismak. Just det genuina man vill värna tycks rinna av eller riskera att bli en kopia av vad det en gång var. Bruksting som är frånskurna sitt bruk stelnar på något vis.

 

Det gedigna hantverkskunnandets arv finns inbäddat i Olof Marsjas skulpturer, särskilt för ett tränat öga, men han är också i process att vrida sig fri från stora delar av det. Frågan om äkthet rymmer fallgropar och dit går han inte. Tvärtom vill han ge det urbana livets alldagliga och låga standardartiklar samma respekt. Båda kategorierna av artefakter fungerar på likvärdiga sätt som rekvisita i Olofs skulpturala fiktioner.

 

Framkallningsarbetet av berättande former, i steg för steg, är alltså ett sätt att förstå något genom kroppslig erfarenhet. Skulptur är att tänka med händerna, just så. Ett konstverks laddning är ofta just spåren av processer där kroppslig, emotionell och tankemässig närvaro ristats in i ämnet så att närvaron inte går att vädra bort.

 

Det finns med andra ord tankar och former som bara kan uppstå ur långsammare sysslor där händerna visar vägen. Det finns fiktioner som bara kan gro ur dessa sinnestillstånd. En känsla av svindel kan ibland infinna sig, som om det man ser spelar på känslans bortglömda strängar.

 

I sitt konstnärliga språk förenar Olof sitt hantverksarv med sådana moderna ting som vi tar för givet. Detta på ett sätt där han tillsynes missförstår båda sina kulturer med flit, för att på så vis komma dem närmare från nya och oväntade håll.

 

I verken tycks han slira på natur–kultur skalan och vända om, gå från höger till vänster mot den gängse logiken. Han retas och förskjuter din blicks självklarheter. Blinkar till din igenkänning med humor och värme, även när temat rör riter som ska göra döden gripbar.

 

Olofs återkommande skulpturer av fötter i plasttofflor fungerar som en stadig träkäpp, kastad rakt in i vaneseendets hjul. Det finns, menar Olof, mentala rum mitt emellan kulturella självklarheter där allt det självklara faller och kan behöva byggas upp på nytt. Jag själv kommer delvis från sådana mellanförskap och dras till att utforska dem säger han.

 

Den arkeolog som vill förstå en glömd kultur måste stanna upp, granska sin tanke och fråga sig: Vad säger de här skärvorna om den kultur de tillhört? Berättar mina fantasier om dem i själva verket mer om mig själv?

 

Man kan skärpa blicken till den här sortens självrannsakan där fiktionen bryts, men man kan också följa den självpåfunna fiktionens förslag in i nya upplevelser och låta tingen bli rekvisita i berättelser som skapas där och då. Barn gör detta när de leker. Leken är byggd av samma förståelse och samma meningsskapande handlingar som riterna rymmer. Vi kan alltså iscensätta vårt eget tänkande.

 

Den som arbetar i sin ateljé kan ibland överraskas av känslan att: Den där figuren kommer ju inte härifrån. Den tycks bestå av annat än det jag förstår och styr över. Den fiktion som slumpen just skördat kan man då antingen stoppa, eller följa. Här någonstans blir materien en spegling av vår egen existentiella undran, en sorts rekvisita och en väg in i nya tankerevir.

 

Fantasin har också som bekant otäcka kryphål in till vansinnet och det sjuka, det har fått oss att upprätta mentala murar. Det har fått oss att skrota den alternativa förståelse som riter kan rymma. Vi skyddar oss med ord som: innebär, beskriver och symboliserar. Den distans det ger oss kan kanske ses som en mentalhygienisk åtgärd? Har vi uppfunnit denna distans mellan oss och vår egen mentala förmåga för att invagga oss själva i den bekväma tron att vi med ordet förstå, menar just så lite eller mycket som vi själva förstår? Detta medan själslivets fantasier simmar runt oss, på andra sidan om språkets galler, i lekens och ritens hav.

 

Fantasin är större än verkligheten, det är ett faktum. Att människor befolkar både fantasins och den upplysta blickens kulturer är lika sant.

 

Skulpturerna du ser kan ses som en inbjudan att behandla dem som gränssnitt mellan din ena och din andra blick."

 

– Hannes Rydell

HÄGERSTENSVÄGEN 145, ASPUDDEN.

OPEN DURING EXHIBITIONS: THURSDAY–FRIDAY 15–18 SATURDAY 12–15